22 september 2012

Frostnupet






Fredagen kunde inte ha avslutats bättre. Solen lyste sina sista strålar och luften ljöd av gäss som samlats nere vid sjön. Efter hundpromenaden myste jag tillsammans med en ny Allt om Trädgård-tidning, ett paket med tulpanlökar och en tekopp. Nedvarvning när den är som allra bäst.

Imorse vaknade jag upp och kikade försiktigt ut genom gardinerna. Något pockade på min uppmärksamhet. Därute låg frosten alldeles vit och grann och bara väntade. Tog med mig kameran och så fotade jag tills fingrarna började att värka av köld. Alldeles stela och röda fick de sen värma sig runt en tekopp. 

Innan jag gick in såg jag frostnupna asplöv singla ner genom luften för att ge ifrån sig ett knäppande ljud när de träffade någon gren. Hösten är så underbar. Vemodig, fast fylld med hopp om att allt ska ge liv till det som komma skall till våren. Jag älskar hösten.

Nu är det dags för resten av kroppen att få upp värmen. Ett lass med jord ligger därute och väntar på mig. Långkalsongerna är på. Jag är redo. Dags att gripa tag i spaden och lördagen.

Ha en ljuvlig höstdag därute!

4 kommentarer:

  1. Helt underbart du beskriver hösten! :) Jag blev lycklig av både text och bild! Ha det jättegott! Kram / Carolin

    SvaraRadera
  2. Min kropp instämmer med din kärlek till hösten ;-) men inte min hjärna!
    Den tror att allt faller samman om jag inte hinner göra det och det och detdär oxå...fnitter...Vilka underbara, friska (fast dom är döende) och härliga höstbilder.

    Kram / Therése

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är väl lätt så att kroppen känner en sak och hjärnan en annan. Desto viktigare att ta vara på ögonblicken, innan ögonen börjar hoppa runt på det ena efter det andra som fortfarande är ogjort. Lökar ska ner, buskar ska planteras, möbler ska in för vinterförvaring, vitlöken ska ner...
      Vad roligt att du tyckte om bilderna, fast de är döende. Hihi.
      Kram.

      Radera