11 april 2013

Fröfebrig

Med lite tur så...

Vad är det som driver en att gå och kika i sålådorna flera gånger om dan? De första tio-femton-tjugo gångerna bubblar det ju inte precis av entusiasm när allt bara är brun såjord och vermikulit. Nog för att vermikuliten tillför en gnutta glitter och glamour till vardagen, men det är fortfarande rätt beige. Efter titten så lommar i alla fall jag iväg med axlarna något sänkta och pannan i djupa veck. Tankarna maler. För torrt? För blött? För varmt? För kallt? För djupt? Gaaah.

Den tjugoförsta gången nästan smyger jag fram för att inte skrämma tillbaka eventuella hjärtblad ner i jorden igen. Eller ännu värre - underjorden. Ett gnissel i golvplankan och jag tvärstannar. Håller andan. Lyfter ena foten och fortsätter. Framme. Ett försiktigt lyft på plastpåsen. Håller andan igen. Är det någon hemma?

Det där lyckoruset när det första hjärtbladet anas, visst är det den känslan som driver en att pilla ner fler fröer? Även om det bara rör sig om en solros. Stegen blir med ens lättare. Våren ett steg närmare.

Tankar om ihjälvattnade, brända, torkade plantor får allt vänta en stund till. För de lär komma...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar